Sara Strömberg var huvudtalare på Sveriges nationaldag i Östersund

Att skriva ett landskap

Att skriva ett landskap.

Att plöja en fåra och peta ner orden, ett och ett.

Att se dem växa. Och sedan skörda en berättelse. Om Jämtland, i Sverige.

Många tror att skrivandet är något som bara pågår i hjärnan men det är nästan lika mycket en kroppslig handling.

Att skriva är att följa med i meningarnas rytm. Bygga upp, riva ner. Stryka 70 sidor, stuva om, börja på nytt. Andas. Gå i cirklar och få lösryckta idéer som klottras ner i mobilen. Att skriva är att leva.

Och precis som mitt liv är mitt skrivande grundat i en bygd i ett land. Att fästa sig vid en plats och stanna kvar är ingen självklarhet i det moderna, digitala samhället, men borde ses som en lyx. Så många människor i dag är på flykt, på grund av krig eller ändrat klimat.

Hade jag skrivit andra berättelser någon annanstans? Ja, säkert till viss del, eftersom det finns vissa saker i mina böcker som är platsspecifika. Vyn mot Snasahögarna, fjällriporna vid Ånnsjön, Östersunds rådhus, Åres skidbackar finns bara här. Och Jämtland har absolut en egen själ, men om den består av ullunderställ, skidskytte, musik, kams eller ett visst kynne får man bestämma själv. Antagligen behöver man inte ens välja. Man får göra som man vill, som Birger det lilla Storsjöodjuret säger.

Samtidigt är många teman allmänmänskliga. Kärlek, ensamhet, brott och straff påverkar människor oavsett språk eller kultur.

Och jag tror att det är just så vi ska se vår plats. Den tillhör resten av världen, men har ändå sin särart. Ibland läser jag om byar i Jämtland som benämns som isolerade. Isolerade från vadå? tänker jag då.

Varje morgon går jag till min skrivarlya som ligger i en källarlokal i Östersund. På vintern blir det ibland så halt i gränden att jag måste klamra mig fast vid ett gruskorn för att sedan försöka hoppa över till nästa i morgonmörkret. Nu är sommarens allra skiraste ljus här, men oavsett årstid blir jag alltid lika lycklig när jag kommer dit. För författaryrket är fantastiskt. Kul, spännande och lustfyllt. I skrivandet kan jag som vanligtvis är en mycket rastlös person hitta tålamodet som krävs för att det ska bli flera hundra sidor.

Men yrket är också ensamt och sårbart. Först, under flera månader, sitter du ensam och skriver med stängd dörr. Sedan öppnas plötsligt dörren mot omvärlden, men egentligen står du fortfarande ensam där med din bok. Det är bara det att nu ska alla bedöma den.

Jag är övertygad om att jag skulle ha känt mig ensammare om jag inte hade bott och verkat i Jämtland, för det finns en sådan stark gemenskap här. En mänsklig värme. Människor stöttar, hejar på och bryr sig. Det ger mig hopp inför framtiden. För det är viktigt att komma ihåg i dessa mörka tider: det finns massor av kärlek kvar.

Innan jag skrev min debutbok Sly arbetade jag som journalist på en av lokaltidningarna i närmare 20 år. Jobbet innebar ofta långa resor, på dåliga vägar och i hårt väder. Hela tiden kom det nya besparingskrav. Men även då övervägde alla möten med människor som öppnade dörren för mig, bjöd på en kopp kaffe och sig själva. Ja, allt utom hemliga hjortron och svampställen förstås. Där går gränsen för jämtarna.

En dag när jag satt i bilen började jag tänka på allt det som har betytt något för mig.

Jag insåg att man kunde använda det fiktiva formatet, en kriminalroman, för att kanalisera många av de frågorna som jag gick och funderade på.

Glesbygdsdöden, lokaltidningsdöden. Exploateringen av fjällvärlden och den dåliga närvaron av blåljus.

I min fjärde bok, som jag håller på och skriver nu, funderar jag på hur Nato kommer att påverka Sverige och Jämtland. Nu kanske vi också får bra vägar. Om vi också får bra väder återstår att se. Men det är nya tider. Oroliga tider.  Många av mina författarkollegor kan inte verka i sina hemländer och lever i exil med ständiga dödshot. Tryckfriheten, yttrandefriheten får vi aldrig ta för givet.

Att skriva ett landskap. Jag skriver inte för att jag har några svar.
Jag söker också. Vill också veta.

Det finns mycket här som hjärtat svämmar över av. Gemenskapen på bygdegården, och i staden – den enda staden på 20 mils avstånd. Viljan att ta sig tid för andra, och tid är det vackraste vi kan ge varandra i dag. Civilkuraget som är så viktigt men tyvärr också farligt i dessa tider.

Här finns tunnbrödstuten och galetten. Skoteroverallen och kostymen.

Jag ville skildra det också.

Jag skapade karaktären Vera Bergström. en lokalreporter i sina bästa år, som slutat behaga, och bara är sig själv. En lite vresig sanningssägare som inte behöver vara någon förebild. Jag tänkte: hoppas att läsarna vill heja på Vera ändå och många ville det ändå. 

I mina böcker ser jag miljön som en egen karaktär. Jag tröttnar aldrig på den här storslagna skönheten och har inte blivit hemmablind. När jag behöver hämta inspiration och fylla på med energi brukar jag vandra. På en fjälltopp, inne i en granskog eller vid Storsjöns strand får jag ofta kontakt med mina undermedvetna sidor av skrivandet. Handlingen i det projekt jag håller på med snurrar vidare medan jag gör något annat. Tänk att just jag, att just vi, får leva i det här landskapet. Vi ska vara så tacksamma över vår natur, att vi kan vandra fritt i den.

Att skriva ett landskap. För mig är det en kärlekshandling. 

Skiljer sig kärleken till ett landskap från andra kärlekar?

Nej, jag tror inte det. Den är lika komplex. Man stör sig. Blåsten, kylan och myggen finns också. Det stundtals dåliga självförtroendet. Självtvivlet. Nej, inte ska väl vi. Som författare tror jag inte att man ska väja för det som skaver.

Vi lever inte i en reklambroschyr, och tur är väl det. 

Jämtland känns, lämnar ingen oberörd. Utan det fula går det inte heller att uppleva det fina. 

En sak vet jag dock säkert. Det finns en otrolig kraft här, en kraft som inte går att ta kål på. En överlevnadsinstinkt som alltid kommer igen. Lika stark som Sly. 

Och i den vill jag vara. 

Jämtland i Sverige, jag är kär i dig.

Nu firar vi!

Ett fyrfaldigt leve för Sverige och Jämtland på den stora dagen.

Hurra, hurra, hurra, hurra!